..om vad ska man blogga?!?
Jag tittar, hittar och läser många bloggar. Det handlar än om ditten och än om datten. Färg, form, liv, barn,ljus och design... listan görs oändlig.
Vad handlar då min blogg om?
En vanlig dagbok?!? Är inte det den är, för alla?! Oavsett vem som bloggar så är det från ditt,(mitt),liv och leverne, tankar och känslor!
Min blogg, den startade jag i syfte att dela mina tankar och känslor när jag hade fått min reumatiska sjukdom och den hade eskalerat tíll den milda grad att jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla mina tankar och känslor.
Att den heter "Vin mat olat" är för att jag tycker om både vin, mat och att man kan få en del olater av det hela.
Observera att "olat" även kan stå för "ej lat = aktiv", men aktiv är kanske ett ord som inte är tillgängligt för mig alla gånger. Allra minst då mina sjukdomsskov slår klackarna i taket.
Jag ville också med min blogg nå fler av min sort, kanske ville jag delge er andra vad som händer och sker i kropp och tanke i min reumatiska värld. Nu har jag ju inte så många läsare att jag blir rik på det. Men att skriva för mig är en sorts terapi, min ledsamhet eller för den delen min "gladhet" får sig utlopp.Ibland kan det bli mycket sjukdom, men det är så det är! Jag är sjuk, är inte som vanligt! Mitt liv har inte blivit bättre det sista året, tvärtom! Jag försöker verkligen att behålla det som jag mår bra av, mina oaser, mina andningshål, mina överlevande stunder. Som att få träna mina "plaskare" i egenskap av vattengympaledare, som att få äta med goa vänner hemma eller borta, som att få åka iväg på en kort resa med min älskade make, som att få tillbringa en stund med vänner i all sköns ro, som att få vara med min dotter på stan om än för bara någon timma... allt detta görs med smärta och orken tryter snabbt. Jag kan inte längre fixa, baka och dona som tidigare. Men om jag inte skulle få eller inte skulle orka dessa små livsnjutarstunder .. ja då skulle det vara illa.... för mig som vill orka leva som tidigare men tyvärr inte kan. Jag har fått prioritera om hela mitt liv. Var mitt jobb kommer in vet jag idag inte... hittar inte något hål för det.... efter fjolårets studieresa till Rom och Montessori blev jag peppad och hittade ny energi. Vilket försvann med höstens TWARinfektion. När jag i januari kom igång med rehab träning började energin för jobbet att smyga sig på. Blev än mer peppad då jag fick ta del av skolvärldens matte utställning och tankar vid mattebiennalen i Umeå.Omstart och jobb på ½tid...!!!
Den tanken och energin fick jag ha i 2 veckor... sedan tog ett nytt skov vid. Det är så... det går åt så mycket energi med att bara vara; att ta sig upp på morgonen,toabesök, duscha och klä på sig. Allt tar sådan tid och det smärtar ofantligt! Mina besök på sjukhusets reumatiska mottagning sker minst 2 gånger i veckan. Nu är det rehab som gäller, sjukgymnastik, bassängträning, mer sjukgymnastik, läkarträffar, skötersketräffar, handterapeuter, arbetsteuarpeter, cortisoninjektioner, provtagningar,värmebehandlingar, kylbehandlingar, guldinjektioner... allt sånt kan och får jag inte göra hemma.
Att ta sig till sjukhuset kräver engagemang! Busstiderna på morgonen misstämmer, smärtan i mina leder gör att jag har svårt med bilkörningen...det ska promeneras till och från bussen och återigen är smärtan en felande länk. Det ska förflyttas i sjukhuset och även där tar det på mina krafter och smärtan skapar irritation. All väntan tar ut sin rätt! Ofta är jag på sjukhuset vid 7tiden och åker därifrån vid 15-16 tiden. Det är en hel arbetsdag! Att jag dessutom inte sover så mycket om nätterna pga av smärta och värk det gör ju inte saken varken bättre eller lättare.
Så var ska jag hitta energin från?!?
Jo från; mina glada vänner, go mat, drömmar om en njutningsbar resa,av kärlek och omtanke från mina föräldrar och syster, från min älskades make med hans kärlek, kamp och välvilja, från min dotters alla påhitt och marmelad, från mågens galna upptåg, från mina glada bassängplaskare ... från min blogg!!??!!
